Negods

Detta är nog förmodligen det längsta och mest onödiga blogginläg jag någonsin kommer att göra. Du som läser kommer säkert inte ens att orka läsa igenom Sessans historia och min känslor. Men denna gången är det endast för mig själv som jag gör det i läkande syfte för själen. Även om det kan tyckas patetiskt och barnsligt för dig som läser så är detta viktigt och absolut betydelsefullt för mig. Kan en katt betyda så mycket? Jupp! I min situation med Sessan så har den kissen betytt jättemycket för mig och även såhär dagen efter så bokstavligen plågas jag av sorg och en otrolig saknad efter min lilla vän som fick somna in igår.

Uddevalla 2008-08-11

En dag för ca 6 år sedan, det var hösten 2002, precis när jag höll på att sluta som ungdomspastor och hade det riktigt tufft på många sätt. Då kom en liten krabat inspringandes i mitt liv utan någon som helst förvarning.

Tjejen till min granne i Tibro stod en dag utanför dörren med en svart liten vettskrämd kisse på ca 4 veckor och drog snabbt upp premisserna för mig. Antingen så skall hon bli avlivad eller så får du ta hand om henne. Jag som är en blödig kille när det kommer till djur hade fått ett erbjudande "I couldn´t resist". Sagt och gjort så fick den lille krabaten flytta in.

Ingen kattmat, kattsand eller nåt hade jag och när jag läste på Internet om unga katter så insåg jag att jag hade ett heltidsjobb på halsen ett tag framöver. Jag fick ringa och kolla upp en massa tips om hur man gjorde för att katten skulle lära sig att vara just en katt.

1. De måste ha mjölkersättning så att de får i sig viktiga ämnen
2. De måste lära sig att göra sig rena
3. De måste bli rumsrena så de inte kissar i hela lägenheten
4. De måste bli aktiverade så de inte blir deppade o känner sig ensamma

Detta var mina uppgifter. Men jag hade ju fortfarande inget namn på den otroligt söta lilla krabaten. Katter lyssnar ju ofta till s ljud så jag tänkte att jag tar något enkelt som hon kommer lyssna till så det fick bli Sessan och för att hon var som en liten prinsessa.

Den första natten så hade jag ju ingen mat eller något i den stilen så jag fick koka lite potatis som Sessan gladerligen smaskade i sig. Jag hade hört att så små kattungar som inte kunde äta fast föda men hon klarade av det i alla fall. Sedan var det sängdags och Sessan somnade så gott på min mage. Morgonen därpå så vaknade jag av ett litet skrik på ryggen, då satt hon där på min rygg jamandes(jag hade intagit magläge under natten) och hade både bajsat o kissat.

Dagen efter var det bara att åka iväg och köpa substitutmjölk och kattlåda. Jag köpte den minsta kattlådan jag hittade men den var så stor att hon inte kom över kanten i lådan, så jag fick helt enkelt bygga en liten ramp o klä in den i tyg så hon kunde klamra sig ner där.

De första gångerna så bajade hon o la sig sedan i det så jag fick tvätta henne grundligt varje gång i handfatet. Men när jag satt med henne på toan och visade med tassen hur hon skulle göra när hon hade uträttat sina behov så hajade hon det bara efter en vecka, då var hon rumsren.

Sedan var det iväg till veterinären och kolla så att hon mådde bra, en vanlig häslokontroll. Eftersom det verkade som att kattmamman hade stött ut lilla sessan från kullen så brukar det ju vara nåt fel, men sessan var pigg och kry.

Sedan var det avmaskning och övergång i jämna steg till fast föda som gällde. Jag köpte bara det finaste käket jag hittade och det funkade riktigt bra faktiskt. Han var lugn och harmonisk.

Sedan inträffade ett par grejor som gjorde att Sessan blev traumatiserad på nåt sätt.

Först så var det ungdomarna som jag jobbade med som kom hem till mig. Jag sa till dem att inte lyfta på locket till lådan jag hade byggt till henne eftersom det var hennes krypin där hon kunde vara trygg, men lyssnade de på det? Nope De lyfte på locket o skulle gosa med den söta lilla kattungen och hon blev totalt vettskrämd av så mycket folk på en gång, efter det så märkte jag att hon blev mer vaksam och inte så avslappnad som tidigare.

Jag reste ju en del vid denna i jobbet och skulle vara borta en vecka. Detta var någon månad efter jag hade fått Sessan. Så jag frågade grannen om han kunde vara kattvakt (OBS det var hans tjej jag fick katten av). När jag kom hem efter en vecka så tyckte jag katten var så konstig och var väldigt reserverad och kom knappt och hälsade.

Så jag gick ner och frågade om något hade hänt med katten. Då hade det puckot lejt ut uppgiften till en 12 årig kusin eller en släkting eller vad det var utan att fråga mig om det var ok. En 12 åring, jag kan ju inte ens drömma om vad han gjorde med katten för därefter var hon inte samma katt.

Efter ca ett år var det flytt till marsgatan i tibro, och där trivdes Sessan och jag bra. Vi lekte jage med varandra och turades om att jaga, jag garvade så jag vek mig ibland för det var så roligt, hon var precis som en hund, lekte jage och aporterade.

Efter ett par år så ramlade Emelie in i mitt liv och kunkuransen dem emellan var stenhård i Sessans ögon. Emelie var inte omtyckt för fem öre. Men jag stämde i bäcken och visade att en ny drottning hade fått förstaplatsen och hon accepterade efter ett tag.

Emelie och Sessan hade någon slags hatkärlek dem emellan som jag aldrig riktigt förstod mig på. Men de kom bra överens tillslut.

Precis innan vi flyttade till Uddevalla så hade Sessan så konstiga vredesutbrott och betedde sig otroligt knäppt. När vi flyttat hit tog vi henne till veterinären och de konstaterade att hon hade en förstorad livmoder som de opererade bort. Efter den operationen så blev hon så lugn och harmonisk så folk trodde knappt det var samma katt.

Jag tyckte det kändes lite jobbigt för jag tror att Sessan hade ont ett bra tag innan vi fattade varför hon var så stingslig, det känner jag mycket dåligt samvete för speciellt en dag som denna.

När vi äntligen hade fått bukt på detta så kom eksemen på halsen som hon orsakade av att hon klöste sig på halsen och vid örat. Hon hade haft det tidigare i små omgångar redan i Tibro men det hade alltid försvunnit efter någon månad.

Men denna gången var det inte så. Vi gjorde allt i vår makt för att det skulle upphöra.

Vi testade alla sorts olika kattmatssorter, allt från billigt till jättedyrt. Vi bytte kattsandsmärke och Sessan fick ha en krage (strumpa) så att hon inte skulle kunna riva upp sår på halsen och vid örat.

Men det ville inte ge med sig. Mot slutet fick hon 2 Kortisonsprutor och en kortisonbehandling med tabletter. Då gav det med sig men detta innebar ju att Sessan antagligen alltid skulle få gå på kortison vilket i förlängningen skulle leda till att hon får diabetes och kommer att plågas. Så hur vi än vred och vände på det så skulle hon lida.

Så den 4 Augisti 2008 tog vi beslutet att beställa tid hos Veterinären så Sessan fick somna in innan hon skulle börja lida riktigt mycket. Den 11 Augusti 2008 var det med otroligt tunga steg som Emelie och jag lämnade lägenheten med Sessan.

Så jobbigt som jag har upplevt detta vet jag inte att jag gjort någon gång i mitt liv.

Klockan 09.00 fick vi komma in till veterinären som gav Sessan en spruta så hon fick somna in. I ca 15 minuter så satt vi där vi min älskade lilla krabat som jag verkligen har kämpat och tampats med fick dö.  Tänk att hon fick ge upp för en sån trivial skitsak som att hon klöste sig så det blev sår. Det känns bittert!!!

Jag känner mig så besviken och sur över att det kunde bli så med Sessan. Hon var på många sätt en otacksam katt när det gäller att gosa o så, men när hon hade sina goda stunder så var hon helt klart en katt som man bara smälte inför. Hon hade sina roliga hyss för sig som ingen annan katt har eftersom hon kom på saker själv och hon lärde sig saker på människovis. Hon fattade till 100% inte att hon var en katt utan hon trodde hon var en människa.

Tex när hon klöste på klösbrädan så stog hon på toppen och hävde sig frammåt och klöste neråt. Jag har aldrig sett en katt göra så och kommer säkert aldrig få göra det heller.

Jag tyckte jag hade filmat mycket på Sessan men inser nu att jag har aldeles för lite filmer och kort på henne. Kollade lite filmer förut och det kändes ledsamt men också helande på samma gång.

- Om du hör mig Sessan så önskar jag vekligen att jag får träffa dig igen och får borra ner min näsa i din päls och få mig en dask av din lilla tass för att du tycker man blir närgången.

Nåja detta är livets gång och om ett år kommer man säkert att le åt det man skrev nu men känslor är färskavara och tunga känslor gör ont i hjärtat och man måste behandla det på en gång. Vissa skriver andra pratar, jag är nog ältar typen som både pratar, gråter, skriver, gör låtar, kollar bilder och går riktigt djupt i min sorg. Men det är jag och det får vara så.

Jag vill skriva så mycket mer men skall nog ta mig en kopp kaffe nu och försöka samla tankarna lite och fortsätta i morgon.